Rådets historia

Staten upptäcker idrotten (1920−1944)

Bakgrund: Idrottens nationella och politiska betydelse ökar och språkstriderna tilltar. Enandet av det tudelade idrottslivet blir ett övermäktigt mål och idrottslivet präglas av tvister mellan organisationerna. Trots det fortsätter tävlingsidrotten sitt segertåg och Finland blir en stormakt inom toppidrotten. Föreningsverksamheten breder ut sig till hela landet och idrotten får allt fler utövare. Statens intresse för idrott och fysisk fostran väcks. Krigsministeriet och kyrko- och undervisningsministeriet tävlar om idrottsförvaltningen. Krigsministeriet drar det kortare strået.

Kyrko- och undervisningsministeriet utnämner 17.6.1920 medlemmar till den nya statens idrottsnämnd som är underställd ministeriet. Tidpunkten kan anses vara statens idrottsförvaltnings födelsedag. Nämnden blir en permanent kommission vars ställning till en början inte definieras. I praktiken börja idrottsnämnden som ”ett gemensamt förvaltningsorgan för skolstyrelsen och idrottsorganisationerna”.

År 1924 får idrottsnämnden en instruktion som samtidigt utgör statens första officiella idrottspolitiska förklaring. Idrottsnämndens huvudsakliga uppgift är att bistå idrottsorganisationerna. Enligt instruktionen ”bör den summa som olika organisationer föreslås få vara beroende av i vilken mån varje organi-sations verksamhet har främjat folkhälsan, vanan vid disciplin och ordning samt medborgarnas kondition och i vilken mån varje organisation bidrar till att göra Finland känt utomlands”.

I början av 1930-talet börjar staten stöda byggandet av idrottsanläggningar utgående från idrottsnämndens planer. I början utdelas bidrag främst för byggande av idrottsplaner. Idrottsnämndens deltidsanställda byggrådgivare leder och övervakar byggarbetena. Olympiastadion i Helsingfors byggs i slutet av 1930-talet i huvudsak med statens pengar.

Idrottsorganisationerna grundar (1940) Oy Tippaustoimisto Ab (senare Oy Veikkaus Ab), vars avkastning utgör grunden för den officiella finansieringen av idrott och motion. Ansvaret för fördelningen av avkastningen åläggs undervisningsministeriet, vilket ökar idrottsnämndens betydelse. Idrottsnämnden assisteras av idrottsanläggningsutskottet (1933–), förtjänstteckensutskottet (1940–) och idrottens ordboksutskott (1943–).

Idrott och återuppbyggnad (1945−1966)

Bakgrund: Idrotten får ett eget återuppbyggnadsprogram (1945), där bland annat en idrottsminister föreslås. I skolorna byts försvarslektionerna ut mot gymnastiklektioner. Allt fler idrottsanläggningar byggs av kommunerna. Idrottsförvaltningen fördelas över tre nivåer när kommunerna och länen får egna idrottsnämnder. Också Oy Veikkaus Ab är med och bestämmer om utdelningen av tipsmedlen. Idrottsinstituten, motionsorganisationerna och idrottsvetenskaperna blir berättigade till statsbidrag. En idrottsvetenskaplig fakultet grundas i Jyväskylä (1963).

Statens idrottsnämnd får rätt att bilda nya utskott, vilket också utnyttjas flitigt: arbetsutskottet (1948), organisationsutskottet (1951), utskottet för idrottsredskap och idrottsanläggningar (1952), utskottet för folkidrott (1952), utskottet för inomhusidrott (1953), publikationsutskottet (1954), siminrättningsutskottet (1954), byråutskottet (1955), hoppbacksutskottet (1955) och vetenskapliga utskottet (1957).

I idrottens återuppbyggnadsprogram vill man utöka idrottsnämndens uppgifter: ”emedan det inte går att åstadkomma ett centralidrottsförbund, bör övervakningen, planeringen och skötseln av vissa gemensamma frågor övertas av statens idrottsnämnd”. Instruktionen från år 1946 ålägger sålunda idrottsnämnden att ”planera, övervaka och sköta frågor som berör idrottsverksamheten”, vilket utökar nämndens befogenheter. Uppgifterna utökas ytterligare 1956: ”Idrottsnämnden ska också övervaka statsbidragen till kommunerna, idrottsorganisationerna, idrottsinstituten och andra idrottsanläggningar samt främja folkidrotten.”

Idrottsorganisationerna är välrepresenterade i statens idrottsnämnd – enligt revisorerna till och med för väl. Efter OS i Helsingfors blir idrotten igen en av scenerna för de inrikespolitiska tvisterna. Valen av idrottare och besluten om statsbidrag påminner om ett stort idrottskrig. Enligt högern borde stöden ges till organisationerna och enligt vänstern till kommunerna.

Fram till år 1966 är statens idrottsnämnd landets viktigaste ”idrottsmyndighet” även om ministeriet ofta gör ändringar i nämndens förslag. Tidvis råkar nämnden och ministeriet på kollisionskurs. Idrottens andel av tipsmedlen minskar och kritiken mot idrottsnämnden ökar. I instruktionen år 1966 förlorar statens idrottsnämnd en stor del av sina maktbefogenheter och blir kort och gott undervisningsministeriets sakkunnigorgan inom idrott och fysisk fostran.

Idrott i välfärdsstaten (1967−1990)

Bakgrund: Idrotten kompletteras med en allt mångsidigare motionskultur när finländarna blir ivriga motionärer. Idrottspolitiken blir en del av samhällspolitiken. Lotto (1971–) fyller på idrottens plånbok. Partierna konkurrerar med idrottspolitiska program. Rådande praxis och arbetsfördelning befästs i idrottslagen (1979) som sammanbinder myndigheterna och organisationerna ännu starkare än tidigare. Klassgränserna inom idrotten bryts på 1980-talet; det är inte längre viktigt ”bland vem man rör sig”. Företagen kastar sig ut på motionsmarknaden. Medborgarnas möjligheter att idrotta och motionera förbättras.

Undervisningsministeriet koncentrerar idrottsfrågorna till en ny idrotts- och ungdomsbyrå (1967). Tyngdpunkten i idrottspolitiken överförs från organisationerna till staten. Statens idrottsnämnd ersätts av statens idrottsråd och en separat idrottsvetenskaplig kommission, vilket avspeglar den förnyade idrottsförvaltningens tro på forskning. I sammansättningen av rådet betonas en vidare samhällsuppfattning och större allmänpolitiskt inflytande. Antalet riksdagsledamöter i rådet stiger. På idrottsrådets initiativ inleds en omfattande idrottspolitisk utredning som utmynnar i tre delbetänkanden.

Även om idrottsrådets nya roll är att fungera som sakkunnigorgan för undervisningsministeriet lever den gamla rådscentrerade arbetskulturen kvar. Förvaltningens tudelning leder tidvis till oklarheter och intern konkurrens. Problem med jäv kommer för att stanna. Man ser till att bereda utlåtanden – särskilt utlåtanden om bidrag till organisationer – ytterst noga inför rådets möten. Idrottslagen bevarar idrottsrådet som sakkunnigorgan: före avgörande bidragsbeslut bör ministeriet begära ett utlåtande av rådet. I praktiken varierar idrottsrådets roll enligt hur mycket politiskt stöd av rådet ministeriet anser sig behöva för sina propositioner.

Rådet närmar sig sin nuvarande sektionsstruktur i och med att idrottsanläggningssektionen (1967), den idrottspolitiska sektionen (1985) och delegationen för specialidrott (1988) grundas.

Mot mångsidig motion (1991–2010)

Bakgrund: Idrottskulturen inbegriper också hälsomotion. Vardagsmotionen minskar mer än idrottsutövandet ökar. Såväl unga som gamla får vara med. Idrott är fortfarande den populäraste hobbyn bland finländarna. Toppidrotten är fortfarande idrottskulturens synligaste, men också mest omstridda område. Idrottsförvaltningen ingår en fast förbindelse med social- och hälsovårdssektorn och lösa förbindelser med många andra förvaltningsområden. Idrotten blir med statsrådets välsignelse en gemensam fråga för alla förvaltningsområden.

Statens idrottsråds finska namn ändras (1991) från valtion urheiluneuvosto till valtion liikuntaneuvosto. Rådet har tre lagstadgade sektioner: den idrottspolitiska sektionen, sektionen för specialidrott och den idrottsvetenskapliga sektionen. Byggnadssektionen (1999–) som
grundats med tillstånd av ministeriet blir permanent. Antalet kvinnor i idrottsrådet når en ny nivå.

Idrottsorganisationerna förenas äntligen. Undervisningsministeriet och framför allt statens idrottsråd bidrar till att Finlands Idrott rf bildas (1993). Idrottsrådets uppgifter inriktas på idrottsfrågor som är ”vittsyftande och principiellt viktiga” (1998). Samtidigt stärks rådets position som sakkunnigorgan. Utöver att ge förslag och utlåtanden får rådet i uppgift att utvärdera effekten av statsförvaltningens åtgärder på idrottens område. Rådet sätter i gång med utvärderingen (2008).

Idrottsrådet utarbetar inriktningsdokument och andra riktlinjer för idrottsvetenskapen, specialidrotten och byggandet av idrottsanläggningar. Den idrottsvetenskapliga sektionen styr den ministeriestödda idrottsforskningen mot mer tillämpad forskning.

Läs mer: Statens idrottsråd – Riktlinjer för idrott sedan 1920